Berättelser från Västra Husby

Klicka på den historia du vill läsa

Inga Svensson berättar:
Västra Husbys historia
En 25-årig taxihistoria
Piga på 30-talet

Norrbom berättar:
Västra Husbybygden
väster ut

50 år som Jordemoder

Henry Gustavsson berättar:
Om Uno Norrbom

Knektänkan Norrbom skriver

Annalisa Andersson berättar:
Pojkarna Erik och Einar
i Stenslund

Bygdefotograf Johan Erikssson, Karlsborg
Roland Ringkvist berättar om
Skåpsmen i Västra Husby



Västra Husby under 1900-talet
Hylinge fideikommiss äger en stor yta av Västra Husby socken, slottet med dess omgivningar är en gård för sej. Många arrendegårdar som Gädderstad, Hageby, Dömestad, Vena, Grönlund, Kullerstad, Skumbo och Svinsätter ingår. Norrbo Herrgård var undantaget som änkesäte, men det var utarrenderat i många år, numera är mangårdsbyggnaden såld och den mesta av arealen arrenderas av golfklubben. Slottet har bebotts av Strömfeltska ätten i många år och eftersom det inte fötts några barn på Hylinge har arvet gått till brorsbarn. Då nuvarande grevens barn föddes för 25 år sen, var det 100 år sen sist. Två stora flyglar finns, den ena använde man som redskapsbod, och den andra var inspektorens bostad. I dom mindre flyglarna bodde statarna, fyra familjer i varje lägenhet om ett rum och kök.

Statarna kommenderades ut kl. 7 på morgonen och kallades hem klockan 12 med välling-klockan, som en man kallad Is-Pelle drog i ett rep. Han var en gammal trotjänare som gjorde mindre tjänster, som att förse slottet med ved och kanske fick han sköta eldningen också. Trädgårdsmästare hörde till, som fick förse köket med alster från trädgården, som arrende och sen stod han på torget med vad trädgården gav. Gårdssmed höll man sig med, han bodde ovanpå smedjan, en usel bostad. Forsberg hette den sista smeden. På tjugotalet drevs ett sågverk igång, där de flesta av socknens arbetare hade sitt försörg, det lades ner i mitten av femtiotalet. Det blev besvärligt att skaffa nya arbeten, då folk inte ägde bilar och arbetarbuss inte fanns, många blev skogsarbetare, en del flyttade till Norrköping. En skogvaktare var anställd, som bodde ensam i en villa i närheten av sågen. I Värdshuset bodde Ladugårdsförmannen. Numera är alla lägenheterna uthyrda åt folk som inte arbetar på gården. Alla arrendegårdarna är numera hopslagna till en utom Gädderstad och arrendatorn bor i Dömestad. En del mangårdsbyggnader är sålda och övriga är uthyrda till sommargäster. Kärret under Kullerstad har varit skola.

Sedan byggdes Dömestad skola, en stor sal för fyra klasser och en mindre för småskolan årskurs 1-2. Småskolans fröken hetteSignhild Bergdahl , hon var alltid snäll, spelade på orgel och vi sjöng: ”Jesu låt mig städse börja”. Fröken var rädd för baciller, hon hade också hand om flickslöjden, men hon var helt okunnig om sömnad, vi fick ta hem om något skulle klippas till. Läraren hette Nils Friberg, en sträng och ibland rätt elak herre, men ganska duktig på att lära ut. Han var snuskig, spottade på golvet och snörvlade. Var glad åt sprit, han var ofta dagen efter och då var han lynnig, bäst att passa sig. Friberg var bland de första i bygden att äga bil (en Ford) han var lång, så han hade knäna upp i kring ratten och då han var glad åt sprit, hände det ofta att hans bil gick i diket, tur att det inte var så många trafikanter att möta. En lustighet var, att han var Nykterhetsnämndens ordförande, det kanske var bra med erfarenhet. Då det fanns två skolor i V.Husby blev socknen delad och världen var så liten på den tiden, så man kände bara till det som var närmast, det hände väl någon gång att man följde med mor till kyrkan. Då min syster konfirmerades skjutsade kantor Strand hem mor och mig, det var första gången jag åkte bil. Jag var bara fyra år, men det har etsat sig in i minnet.

I affären Klubben fanns det postkontor och en telefonväxel som var manuell och familjen Hesse skötte växeln. Det hände ibland att de lyssnade på samtalen och de var väldigt noga med att tala om nyheter i affären och då kom ju folk på att de lyssnat. Greve Strömfeldt blev så rasande på det, så han drog egen ledning till Norrköping. Han red mycket och på somrarna hade han bar överkropp, det var inte vanligt på 1920-talet. Han höll sig med en kokerska och en husa. Nu för tiden får grevinnan göra grovjobbet själv. Tre stycken livsmedelsaffärer fanns det Dömestad, Dala och Klubben, vilka var och en kunde försörja en familj. Underliga tider, nu kan inte en affär bära sig.

Posten fick alla hämta i Klubben, då handlade man på samma gång, det blev inget storköp, alla hade mjölk, smör, ost, mjöl och fläsk. Råttor var det gott om, lådorna drogs ut försiktigt, för där stod fällor gillrade, allt såldes i lösvikt. Sirap såldes från en stor tunna, det sades att en katt hade dränkt sig i den. Sillen såldes också ur tunna och då det kom lite finare kunder, dök biträdena ner till armbågen för att få fina sillar. Jonas Hesse hette ägaren, men hans bror Melker (postmästaren) var en driven affärsman, han hejdade folk ute på vägen (som då gick alldeles utanför trappan) och lockade in dem i affären. Jonas blev ensam med tre barn 8-5 år gamla , en syster till honom tog sedan hand om hemmet och styrde det med järnhand. En son flyttade bort och studerade, men en dotter och en son blev kvar, de var så hårt hållna att de måste fråga faster om lov, att gå någonstans även när de var i 30-35 års ålder. Sonen gifte sig underligt nog och övertog affären då Jonas dog, men dottern fick ta hand om både fastern och farbrodern så länge de levde, ett människoöde.

Ett sällskap zigenare kom med jämna mellanrum och slog läger vid Klubben och Hageby. Det kom också handelsmän på cykel, som ville stanna över natt. En hade häst och vagn, han kallades Billiga Lasse, han hette förstås Larsson och är begravd på V.Husby kyrkogård, han har en stor platt sten, som är helt felvänd enligt min åsikt.

En förståndshandikappad man Fredrik Krän var skriven här, han fick gå på olika gårdar för att bli sysselsatt med vedsågning, så blev han försörjd. Han tyckte bara om flickor, pojkar var han stygg emot, så det var inte alla ställen som kunde ha honom. Kanske hade han sitt hem på Ålderdomshemmet.

Snöröjningen stod gårdarna för, en träplog med starka hästar och dito karlar som styrde plogen. De hann sällan plöja innan barnen gick till skolan, man fick klättra på gärdesgårdar, men ingen kunde klaga hos vägverket.

Det fanns 3 skomakare, som hade fullt upp med arbete, lädersulor nöttes ju sönder snart. En del fäder kunde också sula skor och det var nödvändigt, då de hade 10-12 barn. En man som var sadelmakare bodde i Dalhem (som nu är rivet), där är nu en ny villa uppbyggd. En smed bodde i Hälla backe, dit fick vi gå med plogbilor, som skulle vässas. De flesta i bygden levde annars på jordbruk.

Den enda större lokalen var Furuborg, som byggdes av IOGT-are vid sekelskiftet. Den uthyrdes även till andra föreningar. Kyrkan renoverades 1937-38 och då den återinvigdes blev det gråt och tandagnisslan. Alla dekorationer, vackra murade girlander och snirklade bokstäver hade skrapats bort, så där var bara vitkalkade väggar att bese, ett helgerån sade folk. På valvet över altaret stod: ”Ära vare Gud i höjden” och över dörrarna på ömse sidor stod bibelord, som väl inte hade stått i vägen. Klockargården som stod tom, gjordes i ordning till församlingshem, tidigare fick kyrkskolan fungera som samlingslokal vid basarer och tillställ-ningar. Klockaregården byggdes ut på 60-talet, men då församlingen köpte skolan, blev den överflödig och revs för några år sedan. Ja, så var den gamla småskolans saga all. 1976 fick kyrkan stängas, då det lossnade stora flak ifrån innertaket. Den 1 mars 1977 började renoveringen. Då byggarna kom på morgonen den 2 mars, hade det börjat att brinna under bänkarna och då brandkåren anlände, var det försent att rädda kyrkan, tak och torn rasade in och kvar stod bara väggarna, en dyster syn. Ja, så var ju kalkylerna för renoveringen kullkastade. Det blev nya förhandlingar med byggmästarna och allt försenades genom att det måste bli arkeologiska undersökningar. Så småningom kom arbetet igång, allt gick nu på löpande räkning, och många var förstås undrande hur det skulle gå. En olycka kommer sällan ensam, då takstolarna var uppsatta, bjöd den kyrkliga syföreningen på takstolskalas, men då takstolarna inte var fastnitade, rasade de ner och skadade en arbetare följande dag, men vår Herre höll sin hand över oss, annars kunde det ha blivit en dödsolycka. Att en erfaren byggherre kunde vara så godtrogen. Efter en del fadäser och många turer för kommitterade invigdes kyrkan den 22 maj 1979 med pompa och ståt med biskopen i täten, i ett strålande vårväder.


Knektänkan Norrbom berättar
Piga på 30-talet av Inga Svensson
Pojkarna Erik och Einar av Annalisa Andersson
Erik och Einar omkring 1910
Om Fotografen Johan Eriksson av Annalisa Andersson

Västra Husby bygden väster ut: av Uno Norrbom.
Om vi skulle fortsätta vår vandring i det förflutna bland forna vägar och stigar och berättelser av för länge sen bortgångna människor jag mött. Enligt hörsägner strålade alla vägar tillsammans på kyrkobacken. Den nuvarande byvägen Norrbo, Kommenistergården var då Norrköpingsvägens sträckning, där den anslöts till Söderköpings- och Linköpingsvägen som sneddade den då obebyggda skoltomten, sedan fortsatte vägen alldeles intill Klockaregården rakt ned till Husbyån där den gamla bron var belägen mot Linköping. Den nuvarande kyrkovägen är en senare an-läggning. Bron över ån var av trä, vilande på två knuttimmrade träkistor fyllda med sten, den var i bruk ända till 1935, det var ett under att den höll för den tunga lastbiltrafiken.
Det finns gamla hus och spår av bebyggelse och alla har de sin historia där människor har levat och verkat, där de upplevat både glädje och sorg. Den äldsta i byn är väl den lilla röda stugan antagligen från 1600 talet mycket välvårdad nu i privat ägo. Den var i forna tider tjänstebostad för Kommenistern. I början av 1800 talet var Johan Faleson i tjänst han skulle biträda Kyrkoherden i kyrkan samt ansvara för barnens undervisning. Lönen var vad boställets jord kunde ge samt frivilliga gåvor från föräldrar. Församlingen beslöt att kollekt skulle upptagas en söndag varje år i erkänsla för den nit och berömlig möda han använt vid barnens undervisning. Omkring 1845 uppfördes en ny och större tjänstebostad för Kommenistern, som när tjänsten blev indragen blev arrendebostad, men 1950 var den i så dåligt skick att den fick rivas.
Klockaregården nuvarande församlingshus var tjänstebostad för klockaren, i löneförmåner ingick tre tunnland jord jämte beteshage för två kor. Marken var skänkt av Generallöjtnant Jakob Burensköld som var ägare till de mesta gårdarna i församlingen, marken var utbruten från Hälla gästgivaregård. Enligt gamla församlingsbors utsago skulle huset i början av 1800 talet blivit påbyggt med en vindsvåning. Den första Klockaren man minns var Hallberg , men det tycks att han inte hade något att göra med undervisning, han var ansvarig för klockringningen samt leda sången i kyrkan m.m.

Omkring 1848 när den allmänna folkskolestadgan tillämpades tillträdde Klockare Falén sin tjänst, han var född i Svinhult, det berättades att när han tillträdde sin tjänst kom han gående bärande på en s.k. nattsäck av storblommigt tyg, så kallad hemlängtan, där han hade alla sina tillgångar. Men när han slöt sin verksamhet ansågs han vara mycket förmögen efter dåtida penningvärde.
Folkskolan började sin verksamhet i en byggnad som låg norr om byn, den sägs vara gamla mangårdsbyggnaden till Norrbo, men blev vid laga skifte överflödig då gårdarna Norrbo samt Broby blev en fastighet, samt uppfördes ny mangårdsbyggnad längre västerut med ekonomi-byggnader och skulle utgöra änkesäte för den Strömfeltska ätten.
Det blev långa vägar för barnen i socknen. På den tiden var det rikt med barn, men fattigt med mat som kläder. För undervisningen av småskolebarnen fanns inga fasta lokaler utan de fick hålla till i stugorna som för tillfället var tomma, socknen var uppdelad i skolrotlar.

Klockare Falén var en mycket verksam man, trots undervisningen som tog den mesta tiden i anspråk, fick han snart de mesta av kommunens angelägenheter att förvalta. När det blev lag att alla barn skulle vaccineras i de flesta socknarna fick Klockaren i uppdrag att verkställa detta, det fanns på den tiden ingen utbildad barnmorska, 1870 anställdes en sådan, men Klockare Falén lämnade inga uppdrag frivilligt, trots alla mödrars missnöje med behandlingen och hans uppträdande mot dem. Men ingen vågade ingripa. Genom hans auktions- och lånerörelse var nästan alla i socknen i skulder till honom. Min mor berättar här med egna ord: ”när det var dags att vaccinera min pojke, det var i slutet av juni när Klockare Falén kom upp till torpet. Jag var ensam hemma, min make var i tjänst på Malmen. Falén hälsade samt började tala om skörden, sedan såg han på pojken och sade du har en stark och duktig pojke, du skall åka till Söderköping för att vaccinera din pojke hos Klockare Wästin”. Sedan skulle Falén ta vaccin på min pojke och överföra till de andra barnen, visserligen var detta förbjudet men för Falén som hade sina egna lagar, kunde han på detta sätt tjäna någon krona i stället för att köpa på apoteket. Ja sa ifrån:”har inte tid måste bärga mitt hö” men han var envis, resan skulle han betala, men min tid som resan tog, var ingen talan om. Men som vi på den tiden hade stor respekt för överheten och Klockaren var envis, fick ja ge efter. När jag kom till Klockare Wästin var han arg på Falén för att han skulle hålla honom med vaccin gratis. Efter några dagar när vaccinet verkat på min pojke hade Falén utlyst samling av alla de mödrar och barn som skulle vaccineras till kyrkskolan. Det var ett tiotal barn som skulle behandlas. Klockaren var nu 80 år han hade med åren blivit allt mer vrång och argsint, särskilt denna dag var han ur balans, han hade fått meddelande att han inte fick ha utdelning av posten längre, den skulle handhas av handlanden Jonas Hesse, Klubben. Han hade ingen lansett för ändamålet utan en vanlig pennkniv som användes till allt möjligt utan någon som helst rengöring eller desinfektering, som för honom var ett okänt begrepp. Falén började behandlingen med att sticka hål på vaccinblåsorna på min pojke samt ympa in det i armarna på de andra ungarna. Det var ju inte underligt att det blev infektioner på ungarna, med feber och vaknätter för mödrarna. När förrättningen var färdig var det en kraftig och ståtlig kvinna från en av de större gårdarna som flyttade varje år, hon hade väl sett litet mer av världen än vi andra och inte var hon ekonomiskt beroende av Klockaren, hon stod framför honom med ungen på armen och sa sin uppfattning om Klockarens uppträdande och hans behandlingsmetoder av barnen. Hon vågade tala vad vi andra ville säga. Klockaren blev blåröd i ansiktet, vi trodde att han skulle få slag, det var tyst en lång stund innan han fick fram något ljud. Det var sista gången han verkställde vaccineringen. Nu fick den anställda barnmorskan efter 30 års tjänst verkställa vaccineringen som hon var utbildad för, till alla mödrars belåtenhet. I början av sin tjänst bildade han familj, i sitt äktenskap hade han en dotter som gifte sig med Faléns efterträdare Axel Ferb, sonen Oliver omkom vid en olyckshändelse i unga år, det hände under en reparation av kyrktaket. Efter skolan slut gick han för att se på arbetet, då det hände att en plankbit hasade från taket och träffade honom i huvudet med en ögonblicklig död. När Falén 1880 tog avsked från sin tjänst, fick han fortfarande bo kvar i Klockaregården. Den nya Klockaren fick sin bostad i det nya skolhuset som var färdigt 1883. Men den gamla Klockaren var fortfarande verksam ända in på detta århundrade, han hade de flesta av sina sockenuppdrag, som han inte frivilligt lämnade ifrån sig. Falén var även allmänheten behjälplig med boup-teckningar, arvsskiften, fastighets- och lösöresauktioner, samt en betydande lånerörelse.

Många historier berättas om Faléns auktioner t.ex. om det var någon som slarvat med sina auktionsskulder skrek han tydligt inför de församlade:”du är inte betrodd, du har inte betalat det du är skyldig”. En gång förrättade han fastighetsauktion på Luddingsholm, bland de församlade fanns en man som ortsbefolkningen inte kände. Han var torftigt klädd och de trodde att det var en luffare som stannat av nyfikenhet. När budgivningen pågått en stund hade främlingen avgett högsta budet.
Klockaren ville inte slå för honom, utan frågade honom nedlåtande om han hade pengar så köpet kunde fullföljas.
Främlingen svarade inte utan kom fram tog upp en sliten plånbok och lämnade fram 2000 kronor till den häpna auktionsförrättaren. Det var stora penningar efter dåtida penningvärde.

Den nya Klockaren hade rätt till avkastningen på Klockaregården, det ingick i löneförmånen. Efter Faléns bortgång, anställde Kantor Ferb en man för att sköta åkern och två kor, samt en häst. Han fick även tjänstgöra i kyrkan som ringkarl samt köra all ved från häradsallmänningen för skolans behov. A.E. Andersson var hans namn men kallades allmänt för formar-Anders efter sitt arbete på tegelbruket, men kallades nu för klockare-Anders. A.E. Andersson blev senare kyrk--vaktmästare i många år, som bostad hade de endast köket samt två små rum, om man kan kalla dem för det. Det blev trångt i det lilla utrymmet för familjen med sju stycken barn. Det stora rummet åt söder blev kommunalrum, där samlades årets konfirmander två dagar i veckan i många år, samt kommunens sammanträden hölls där.
När det 1918 blev vardagsläsning togs salen i anspråk för småskoleundervisning. På vinds-våningen fanns ett rum på varje gavel, med en stor vind emellan som ej var vinterbonad, där var det utomhustemperatur, samt en smal trapp att bära vatten och ved. När vardagsläsning infördes anställdes en ung lärarinna som här fick sin tjänstebostad, den uppvärmdes med ved. Eldstad var en gammal förfallen rörspisel samt en gammal järnspisel i köket, som inte gav mycket värme. Det blev ganska utkylt när hon varit borta några timmar. Vatten fick hon bära från den gamla bykällan och all ved samt slask fick hon bära i den branta trappan. I våra dagar talas mycket om forna statares bostadsförhållanden, man kan ju fråga sig om det var så stor skillnad, särskilt för de ensamstående lärarinnorna.

Om vi nu lämnar kyrkbyn och fortsätter västerut ned mot ån ser vi först gamla fattigstugan som ännu är i kommunens ägo, dess byggnadsår är ej känt, men den uppfördes antagligen i mitten av 1700 talet. De gamla flyttade därifrån 1907 då Solliden var färdigbyggt. Det gamla hemmet blev nu hyreshus, jag minns från min skoltid en skomakare Albin Hollertz som hade sin verkstad och bostad, han hade även en gesäll Gustav Vallman anställd, de tillverkade nya skor och stövlar på beställning. Senare flyttade han med sin verkstad till den gamla låga stugan Hagebylöt, som ännu är bevarad.
Nere vid ån ser man ännu spår av den gamla vägen och bron. Här fanns även en klappbrygga gemensamt för byn. Där fick byns kvinnor slita ont i det kalla vattnet vid vår- och höstbykarna, med påföljd att många av dem fick värk i leder och muskler, men det skulle ovillkorligen sköljas i rinnande vatten. Marken var byns samfällighet, som var avsedd att hänga upp kläderna till tork. I ån där gamla bron låg, var ån uppdelad i tre strömfåror, i den östra hade prästen fiskerätten, den västra Broby eller Norrbo, i mittenfåran fick inga fiskeredskap sättas ut, den kallades kungsfåran. Det fanns rikt med fisk på den tiden, vattenståndet var mycket högre, men genom landhöjningar och genom människors ingripande med åsänkning blev den allt mindre. Kyrkoherden som inte var intresserad av fisket kom överens med Klockaren som var mycket för fiske, han fick tillstånd mot att Fahlén skulle lämna en del av fångsten i prästens kök. Men det blev magert med fångsten, Klockaren var närig han klagade på den dåliga fångsten. Han ville inte gärna lämna något ifrån sig, han lämnade bara litet småfisk en och annan gång. Men så en afton när Klockaren varit vid ån och vittjat sina fiskeredskap, mötte han Kyrkoherden, de stannade upp för att växla några ord. Klockaren beklagade sig för Wezén om sin dåliga fiskelycka och visade upp några småfiskar som han hade i en påse, plötsligt ramlade en gädda ut som han hade gömt under västen och slog ned i vägen framför dem, det var ju förargligt.
På andra sidan ån kommer vi fram till ett hus som förr var
lantaffär, postkontor och telefonväxel. Affärsinnehavare var Jonas Hesse, samt medhjälpare brodern Melker som drev den i omkring 70 år. Här var redan på 1700 talet en raststuga med hållstall, där de som var på väg till torg och marknadsdagar i huvudsak i Norrköping här kunde övernatta. De kom långa vägar från Yxnerum och Östra Ryd m.m. Hållstallet fanns kvar ett stycke in på detta århundrade, då det användes som lagerlokal. Utanför affären var som ett litet torg, med ett träräcke försett med järnringar att binda kundernas dragare i. Klubben blev så småningom en centralpunkt för socknen. Här blev det postkontor, där affärsinnehavaren delade ut post tre gånger i veckan samt andra, den bars av en man som de kallade post Johan från Söderköping.
Hit kom ortens första telefon, dåtidens underverk med en telefonväxel som placerades i ett rum innanför affären och sköttes av affärsinnehavaren, det var fyra abonnenter Hylinge, Tvärdala, Norrbo och kantor Ferb. Här fanns även en telefonapparat för allmänheten, men det var inte så lätt för ortsborna att hantera en sådan makapär, många roliga episoder inträffade. 1921 började den första linjebussen från Norrköping till Evalundsvägen, det var en vanlig lastbil med hårda träbänkar, men fick snart linjetillstånd utsträckt till Klubben. När Norra Tjust trafikbolag övertog busstrafiken och med mer moderna bussar blev det en betydande utveckling med nya busslinjer åt alla riktningar. Klubben blev en betydande trafikpunkt. På den tiden var det mycket folk på landsbygden och bussarna var alltid fullsatta, det blev ett rörligt liv, många resande skulle byta bussar och varor fick lastas om. Lördagar och söndagar blev det även en samlingspunkt för ortens ungdomar. Men tiderna förändras, ortsbefolkningen har minskat och bilen har blivit var mans egendom och alla busslinjer har upphört.
Fortsätter vi sedan gamla vägen Hälla backe ser man en liten oansenlig stuga, i början av 1800 talet bodde här Bengt Bengtsson. I sockenmagasinet på en vägg kunde man läsa följande. Eftersom de gamla blivit sjuka och orkeslösa, skulle de tilldelas två kappe råg. Mycket kunde man studera på väggarna i magasinet om bygdens socialhjälp under hundra år, men tyvärr är allt utplånat. I början av detta sekel beboddes stugan av två äldre makar som av ortsborna kallades för Lars och Larsa, de hade så trångt i stugan. När Larsa skulle bädda på kvällen måste Lars gå ut på backen.
Sedan kommer vi fram till Hälla Gästgivaregården som upphörde med gästgiveriet omkring 1910. Men här finnes två Hällagårdar till, en ägdes av Fredriksson som var en flitig kyrkobesökare, han var begåvad med en god sångröst. Han bevistade nästan alla gudstjänster, där han hördes över både klockare och kyrkomusiken. När hans röst tystnat för alltid saknades han av alla kyrkobesökare.
Innan man kommer ut på den nya vägen, ser man en milstolpe. Här är det 10 km eller nymil till Söderköping, men det finnes äldre, från Karl XIV:s tid. En sådan synes på vägen mitt emot Åttan, en fjärdedels stolpe, som förtäljer att det är tre fjärdedelsmil till Söderköping.

Rakt norr ut på en höjd låg fordom gården Broby, som vid laga skifte omkring 1840 sammanslogs med Norrbo. En stuga fanns kvar och beboddes ända till 1930. Den beboddes av en arbetskarl med familj i några generationer, deras namn var Ros. Nu synes bara litet av husgrunden och några vildaplar. 200 m västerut på höger sida ett soldattorp som för många år sedan är borta, det tillhörde Broby eller Norrbo Rote. Ladugården låg intill vägen och stugan lite längre in. På åkern lite längre åt vänster kan man ännu skönja spår av potatiskällare och kallskällan. Stugan kallades av folkhumorn på orten för Lusasken. Den sista soldaten som här var i tjänst var Karl Norr, hans tjänst upphörde 1907.

Längre bort på vägen kommer vi till Herrmansro, här hade smeden Smedberg sin verksamhet i många år.(Smedberg)
Sedan vandrar vi fram till vägen som leder till Ternslund som ligger uppe på berget, det är ett f.d. soldattorp för Hälla Rote. Stugan är väl bevarad och är nog byggd när indelningsverket instiftades. Den sista i tjänst var skrivarens farbror Gustav Hällström, han slutade sin tjänst 1903, då han avled av sjukdom. Sedan friköptes torpet av f.d. soldaten Thern, som tjänstgjort för Ringby Rote. Thern blev fjärdingsman i många år i socknen. Han var mycket intresserad av gamla föremål som handredskap, hushållssaker och skrifter m.m. Efter många åt av samling fick han lov att uppföra en särskild byggnad för att förvara dem i. Vi unga i orten var intresserade att bese alla de föremål som fanns här, som gamla vapen m.m.

Han ville gärna visa sina samlingar samt läsa i en gammal bok, där man kunde lära sig en del levnadsregler enligt följande som jag ännu har minnet nämligen:

Husfolket skall beflita sig om att klå arga drängar. Det är bättre att klättra upp på taket av sitt hus än att träta med en argsint kvinna. Om jag möter en svarter hund, då vet jag att det skall hända nået.

Hela sin värdefulla samling donerade han till St. Ragnhilds Gille i Söderköping, där det kan beses av intresserade.
Strax här intill har vi Tvärdala , f.d. Rusthåll. I slutet av 1800-talet inköptes egendomen av en Stockholmare Patron Jentzen för att få luftombyte för sin maka och dotter, som hade dåliga lungor. Det hjälpte inte, de gick bort efter några år. Ofta såg man herrskapet åkande på vägarna i en droska förspända med ett par stora svarta hästar, med den livréklädda kusken Larsson på kuskbocken.
Patron Jentzenvar intresserad av gårdens förbättring, han dränerade åkern med tegelrör efter dikningsplan, den första i orten, förbättrade ladugården samt kreatursbesättningen. Men för de anställdas bostadsförhållanden hade han ingen som helst förståelse. Det blev besvärligt för dem att stanna på gården, de flyttade varje höst. De som blev kvar var gamla utslitna människor, som hade svårt att få anställning. Befolkningen på orten kallade gården för trasdalen. Husbonden var av den gamla stilen, som tillämpade husaga på de kvinnliga anställda i hushållet med en hundpiska som uppfostringsmedel. Den användes både för flickorna och hundarna, tills en av ladugårdskarlarna ingrep med att rycka piskan ur handen på Patronen och bröt den i stycken.
Efter första världskriget blev det ägobyte, men inga förbättringar för de anställdas bostäder. Ladugården rustades upp med större fönster och det blev ljusare, det var viktigare att nötkreaturen fick en trivsam miljö.
En dag blev Patron oense med sin ladugårdskarl om djurens skötsel, det blev en häftig ordväxling, Patronen blev allt hetsigare, till sist tog han ett struptag på ladugårdskarlen, som var liten till växten, samt gammal och utsliten. Det blev en ojämn kamp mot Patronen som var i sina bästa år, stor och kraftig. Ladugårdskarlen blev trängd mot en fönsternisch, där fick han tag i ett föremål bakom sin rygg, som han slog Patron i huvudet med, det var en gammal skålpundsvikt. Trots att motståndaren var överlägsen fick ladugårdsmannen åtal för misshandel och dömdes till böter. Kamraterna skämtade med honom och sa att han fick böta för användande av ojusterade vikter.

Här fanns innan Linköpingsvägen förbättrades en brant och besvärlig backe, fruktad av alla vägfarande med tunga lass. Det hände en gång att en häst stöp av överansträngning, varför backen fick namnet märrspränga.
Nedanför backen till höger ligger Korskullen en parstuga från den Karolinska tiden. Denna typ av boställe var avsedda för fältväbel, fanjunkare och länsman. Nu användes den till sommarstuga. Det skulle vara av intresse att veta litet om dess historia och de människor som här levat och verkat. Stugan är välvårdad och med sin gula färg där uppe på kullen väl anpassa i landskapsbilden.

På en höjd intill sjön Asplången ser manMinsjö stilfulla mangårdsbyggnad, med sitt natursköna läge, som ägare under 1700-talet med torp och mindre gårdar skrevs herremannen och lagmannen Stjärneman. Han var hård och egenmäktig mot sina underlydande och allmoge, med sina hänsynslösa affärsmetoder var han mycket framgångsrik. Enligt sägner och folktro hade han skrivit kontrakt med den onde som skulle få hans själ, när han slutat sin framgångsrika verksamhet här på jorden. Det berättas att han blivit ovän med ägaren på Luddingsbo. Där hade herrskapet julkalas, men Lagmannen hade inte blivit bjuden. När festen nått sin höjdpunkt och alla gästerna samlats vid bordet, då splittrades plötsligt fönstret och vinflaskan krossades av en kula inför de förskräckta gästerna. Enligt folktron skulle Lagmannen ha stått hemma på gården, med det stora avståndet över sjön och med den träffsäkerheten avlossat ett trollskott med sin bössa, måste han ha haft hjälp av mökrets makter.
Han var en mycket fruktad herre under sin levnad, så det var inter underligt att de var rädda för honom efter döden och hans våldnad uppenbarade sig ofta för befolkningen, särskilt hemma på gården, där gårdsfolket knappast vågade sig ut efter mörkrets inbrott . Till sist rådfrågade de en klok gubbe på orten. Han föreslog att de skulle riva upp den utfartsväg som han alltid använde vid sina åkturer. Folket på gården rev nu upp alla broar över bäckar och diken och odlade upp vägen. Efter detta upphörde allt spökeri på gården.

Under 1800-talet blev en Klingspor ägare till Minsjö med tillhörande torp. Han ägde även en del gårdar i Skärkind, bl.a. Skörtinge, Mariedal m.fl. han bosatte sig på Minsjö. Han var en flitig kyrkobesökare, varför han lät bygga ett kyrkstall med plats för två hästar, vagnbod och höskulle. Byggnaden finns ännu kvar bakom kyrkskolans uthus. Vi hans bortgång blev hans dotter Matilda ägare till gården, hon arrenderade bort den till lantmannen Engström. Efter några år ingick de äktenskap och de fick en dotter, som senare gifte sig med en prästman Sixten Dalqvist. Han blev prost i Vreta Kloster. Hon gick bort för några år sedan och hon var välkänd i hela stiftet för sina artiklar i olika tidningar om kyrkans uppgifter och arbete. Matilda Klingspor var mycket socialt intresserad för sina underlydande och medmänniskor. Hon donerade penningar till en fond vars ränteinkomster skulle utdelas till två behövande änkor på Matildadagen den 11 mars. Fonden förvaltas av socialnämnden.

Luddingsbo på andra sidan sjön med flera torp ägdes på denna tiden av en Estlänning von Arnold, av befolkningen kallades han för Ryssen. En broder var ägare till Djurtorp. Min mor berättar, de var tre flickor i tjänst hos hennes nåd. Det var ett hårt husbondevälde, vi var förbjudna att ha kontakt med folket på gården. De var misstänksamma mot alla människor. Vi var som livegna. Ingen fritíd förekom, vi fick inte ha några andra intressen ån att passa herrskapet dygnet runt. Många vackra sommarkvällar kunde vi höra genom vårt öppna fönster i vårt rum, där vi satt instängda, hur ungdomarna från bygden var ute på sjön med sina roddbåtar, deras glada skratt och dragspelsmusik med sång.

I början av detta århundrade bildades Västra Husby skyttegille. Mark till skjutbana uppläts gratis av dåvarande ägaren av Minsjö Alfred Andersson, som var mycket intresserad av rörelsen. Arbetet med anläggningen utfördes frivilligt av medlemmarna, samt en skyttepaviljong uppfördes, den var belägen strax intill arbetarebostaden Kammen, som nu är borta. Markörgraven synes ännu rester av, alldeles norr om nuvarande vägen. Ännu i dag minns jag en del av medlemmarna, deras namn och utseende, då jag ofta var med far på söndagarna då det var tävling, nämligen Kantor Ferb, Insp. Skoglund från Hylinge, uppfinnaren och kassaskåpsmeden A G Johansson med sitt stora helskägg, han såg ut som en patriark. Markör var f.d. soldaten Lind, Minsjö Rote. Särskilt minns jag mejeristen Axel Andersson, Hylinge sedemera Åttingshagen, som inte var någon mästarskytt. En gång hade han skjutit 10 skott, när markören visade två tavelträffar utbrast han glatt med ett skratt:” Svärje ä ä ett gött lan”. Vid vägomläggningen på 1920-talet måste tävlingarna upphöra, skyttepaviljongen köptes av Kantor Strand som flyttade den till kyrkbyn, där den ännu står kvar.

Om vi sedan fortsätter västerut, har man till höger på Höjden Hässelkulla, vars ägare på 1700-talet var Generallöjtnant Jakob Burensköld, Borkhult, som donerade gården till Yxnerums fattigvård. Sista arrendator var Karl Hulterström, sedan såldes gården till Minsjö omkring 1940.
I fortsättning på vår vandring på gamla vägen har vi en del torp som tillhör Minsjö, som Brotorp Soldaten Linds grenadiertorp och Sumpen . Där är byggnaderna borta, endast några förvildade äppleträd synas som spår av byggelse . Den sista torparen var Frans Lord, han var även kreaturshandlare som besökte de flesta marknader i Östergötland och Småland.
Sedan kommer man fram till småskolan Ängstugan intill gamla vägen, den byggdes i början av detta århundrade, strax intill finns lilla Ängstugan, en liten låg stuga som förut tjänstgjort som och varit skollokal, men troligen varit ett torp till Minsjö. Den först lärarinnan jag minns var fr. Bergdahl och den sista fr. Signe Svensson.
1918 blev det vardagsläsning, det blev långa och ansträngande skoldagar, men barnen var ju av ett härdat släkte på den tiden. 1930 blev barnantalet allt mindre, varför skolan upphörde och i stället anordnades skolskjutsar, för de barn som började folkskolan vid nio års ålder var det en lång skolväg från Häggtorp, Målstorp m.fl., det blev omkring 7 km.

Hur var förhållandet för lärarinnor i dessa glesbygdskolor? Där fanns inga bekvämligheter som i våra dagar, för det mesta var det skolsal och avklädningsrum på bottenplan, samt två små vindsrum som bostad. Ofta var småskolorna ensligt belägna med den mörka skogen runt om. Många lärarinnor kom från tätorter där det fanns elljus och telefon. När de tagit sin examen fick en del av dem anställning uti glesbygder, en för dem hemsk upplevelse av ensamhetskänsla och skräck när höststormarna svepte kring väggarna. Tänk om de hade haft tillgång till telefon, vilket inneburit en viss trygghet.

Vid den backe på gamla vägen, strax intill skolan fanns förr en milstolpe som nu är borta, troligen använd till vägfyllnad vid vägomläggningen. Man värderade inte dessa minnes- och kulturmärken på den tiden. Evert Eriksson i St. Hagen minns sin far berätta om tider som varit. När han var 16 år fick han anställning som skjutspojke på Hälla Gästgivaregård. En dag fick han köra till Norrköping. När han vände åter träffade han en bekant Alfred i Vargkärret som fick åka med gratis. Efter en tid träffade han Alfred, som var artig och tackade för skjutsen, med påföljd att han fick stryk av Gästgivaren för att han inte tog betalt.

En natt när han kom hem från en åktur räckte han inte upp att hänga selen på sin plats, han var kort till växten, varför han hade en pall att stiga upp på, därför lade han selen på golvet. När han somnat kom gästgivaren och växte honom med förebråelse att det var något som var i oordning i stallet som måste rättas till. Det var inte tyst på gården mylingarna var missbelåtna, de bråkade och förde väsen i stallet. Min far var mycket rädd, men vågade inte vägra att gå till stallet och hänga upp selen.

När Nils Dacke under Gustav Vasas tid ryckte fram i Östergötland var här stora sammanhängande skogar. Allmogen i bygden anmodades till försvar, de högg ned skog och förskansade sig bakom för att här stoppa hans framfart, men som de inte hade någon ledare, kunde de inte hindra de stridsvana smålänningarna, varför allmogen flydde och skingrades. Det blev nu fri framfart för Dacke och hans folk, att förse sig med mat och foder. Nils Dackes företag var på sitt sätt en befrielserörelse och hade han lyckats med sitt uppror hade han blivit en folkhjälte jämförd med Engelbrekt, men nu blev han i vår historia en grov brottsling som blev avrättad.

En gång för många år sedan, då jag en gång var skjutspojke åt Kyrkoherde Wezén, berättade han när vi passerade Herzberg att här i en liten stuga i början av 1800-talet en trollkäring av finländsk börd bodde här. Hon utövade trolldom, samt botade diverse åkommor på människor och djur med olika besvärjelser, samt slå åder och stämma blod. Även vägfarande som hon inte gillade kunde bli utsatta för hennes konster. Hon kunde få hästar att stanna på vägen utan orsak, det gick inte att få dem ur fläcken, varken med piska eller lämpor. Hon var fruktad av ortsborna, som för att hålla sig väl med henne skänkte gåvor i natura, varför hennes levnadsförhållanden var goda. I början av detta århundrade förvärvades Herzberg av möbelsnickaren Edv. Petersson från Skärkind. Fastigheten försörjde två kor samt smådjur. Stugan var troligen tillbyggd någon gång.
När det omkring 1900-talet förordnades i folkskolestadgan om slöjdundervisning i de båda sista klasserna och eftersom den ordinarie läraren inte hade sådan utbildning i träslöjd och tiden för undervisningen var två dagar i veckan från kl. 14.30 tom 16.30 beslöt skolrådet att utse möbelsnickaren Edv. Petersson till befattningen. Han var känd att vara en skicklig yrkesman och i 10 år verkade han med slöjdundervisningen. Hans arvode kan man väl förmoda var enligt dåtida penningvärde omkring 2 kr per dag.
Eftersom undervisningen var frivillig var de elever som deltog i slöjden intresserade för sina uppgifter. Det var inga problem med ordningen, vi var ju vana på den tiden att respektera lärare och äldre personer. Det var ett kamratligt förhållande mellan denna lärare och eleverna, men det finns ej många av dem kvar i livet, men de flesta av dem minns nog dessa slöjdtimmar som ett ljust minne från skoltiden. Edv. Petersson fick många uppdrag, bl.a. var han kassör i Västra Husby sjukkassa i 25 år. De hade sammanträde och uppbörd på medlemsavgifter en gång i månaden och då såg man honom komma gående med sin väska innehållande kassaskrin och handlingar.
Under många år förrättade han brandsyn tillsammans med någon medhjälpare. Det var syn vartannat år med socknen uppdelat i två delar med kanalen som gräns. Brandsynen skulle ha tillsyn av fastigheternas rökgångar, samt att brandsprutor, stegar mm. var i gott skick. Det blev långa dagsmarscher dessa dagar från Hertzberg till Vena, Torp, Drag och Ollerhagen m.fl. och åter. Som ombud för brandstodsbolaget hade han uppbörd på försäkringspremier, det fanns inget postgiro på den tiden. Med åren blev det många steg och mil på vägar och stigar.

Närmaste granne är Stenslund, där vagnmakare Nilsson varit verksam med tillhörande lantbruk. Eftersom han var kommunpolitiskt intresserad fick han en del sockenuppdrag, men Nilsson var mycket kritisk till alla förbättringar, de var alltid för dyra eller onödiga. Därför blev han av många kallad för allmänna åklagaren.

Som närmaste granne var byfotografen Johan Eriksson i Lilla Karlsborg som under sin mångåriga verksamhet samlat mycket av fotoplåtar av bygdens folk i helg och söcken. Många gruppfoton av skolbarn i flera generationer. Han är borta för några år sedan, mycket av hans material som samlats under årens lopp, fotoplåtar som man ännu kunnat framkalla, intressanta bilder av bygdens folk. Men om det inte finns någon hembygdsförening, har det väl tyvärr gått till soptippen, men skulle ha varit av stort kulturellt värde för bygden.

Den sista gården intill sockengränsen är Dala, vars ägare var Knut Karlsson var småbrukare och kreaturshandlare, samt drev även lanthandel. Här delades ut post och tidningar till ortens folk. Om man sedan fortsätter utfartsvägen upp till Linköpingsvägen, här fanns för många år sedan ett par massiva stenstolpar. Vid sekelskiftets början var det även en grind som var stängd under betestiden, det utgjorde också socken och häradsgräns.
Enligt berättelser, när utvandringen började från bygden omkring 1840 väster ut över det stora havet, var det en sedvänja att släkt och vänner skulle följa dem på väg till sockengränsen. Man kan ju förstå att det var gripande scener. För de flesta var det ett farväl för alltid, det var inte många som återsåg sin hembygd.
Innan järnvägen fanns fick emigranterna färdas landsvägen via Jönköping och Göteborg, en ansenlig vägsträcka. De som hade släkt eller vänner som var ägare av häst, kunde hjälpa dem ett stycke på väg med hästskjuts, en del ända till Jönköping, där efter fick de anlita gästgivaregårdarna. Men många unga män samt familjer färdades gående med ränslar på ryggen, där de hade sina tillgångar, en del medförde även små barn som de drog i en kärra. Varför blev det så stor anslutning till utvandringen av unga människor? En del var väl äventyret som lockade, men för många fanns det knappast några försörjningsmöjligheter, eftersom 1800-talets Sverige kommit i fredliga förhållanden ökades folkmängden betydande. Gårdarna delades upp vid varje arvsskifte, där de blev allt mindre. Man kunde läsa i fastighetslängden t.ex. ett sextondels mantal eller ännu mindre och backstugorna växte upp som svampar i skogarna. Det fanns ju ingen industri, alla måste leva på det jorden gav, samt jakt och fiske. När det blev missväxt, som det ofta blev, många talar ännu om nödåren 1867-1868, rena katastrofen med svältdöd för många. Över en miljon Människor utvandrade fram till sekelskiftet, de var ur alla samhällsklasser, men ingen av dem hade en aning om de fruktansvärda förhållandena på emigrantbåtarna, när det endast fanns segelfartyg och senare ångbåtar, som heller inte var driftsäkra i början. Inga av båtarna var byggda för passagerare. De resande fick trängas ned i lastrummen. När det var lugnt väder fick människorna i omgångar gå upp på däck. Alla kunde inte vara uppe på däck samtidigt, då hade båten kantrat. För att få så stora förtjänster som möjligt togs allt för många människor ombord, det fanns inga övervakande myndigheter eller någon fartygsinspektion. När det stormade i flera dygn fick alla passagerarna vistas i lastrummen, lastluckorna surrades fast, ett ständigt mörker rådde, ingen ventilering. Det blev en fruktansvärd stank, de flesta var sjösjuka, många dog av syrebrist och en del båtar försvann.
Hur blev det med människorna som nådde sitt mål? Många lyckades bra med hårt arbete och sparsamhet. En del av dem kom åter till sitt gamla land med ett sparat kapital och köpte en gård i sin hembygd. Några blev stora kapitalister i sitt nya land, men många försvann i det okända. Det blev med åren många dollar som sändes hem till gamla föräldrar och respenningar till syskon för resa till lyckolandet. Under denna tid sändes många brev hem till släkt och vänner i hemlandet, men det kunde bli långt emellan breven. Postgången var oregelbunden och som läs- och skrivkunnigheten var dålig hos allmogen så måste de ha hjälp av Klockare eller någon soldat och det fördröjde väl brevväxlingen många gånger. Amerikabreven som finns kvar är ju värdefulla dokument från en svunnen tid, som bör väl bevaras.
Av alla brev man läst finnes uttryck av hemlängtan och saknad av anhöriga, men det finns en röd tråd av kristen tro och att de skulle mötas efter döden i en annan värld. Vi människor med vårt tekniska kunnande och vårt upplysta tidevarv har väl mist vår barnatro, men kanhända att där inne i vårt undermedvetande ändå finns något vi inte för oss själva vill erkänna. Det får i mina tankar att tänka på en strof i en dikt av Dan Andersson:
Det finns något bortom bergen, bakom blommorna och sången.
Strålsnäs anno 1982
Uno Norrbom

50 år som jordemoder: av Uno Norrbom.
På förslag av Greve Fr Strömfelt på Hylinge, anställdes en barnmorska i Västra Husby församling. Det var långt innan barnmorskeinstitutionen genomförts i landet. Till innehavare av denna tjänst antogs nyexaminerade Helga Almkvist för tillträde 1872. Hon var född i Vreta Kloster och dotter till slussvaktare Almkvist. Årslönen var 75 kronor jämte ett bostadsrum som uppläts av Strömfelt i Norrbo. Därjämte skulle varje familj erlägga en avgift av 1 krona och de bättre bemedlade 3 kronor. Men i många fattiga hem förmådde man inte betala något alls. Ibland fick hon ta med sig av sitt eget linneförråd. I början av sin tjänst mottogs hon av en viss misstro mot hennes duglighet och erfarenhet. Hon var ju så ung mot de gamla kvinnorna som fött många barn själva och som hade tjänst som jordemor. De kände sig förbigångna. Det var mycket kvar av vidskepelse, ceremonier och besvärjelser som skulle iakttagas vid födelsen, seder ända från medeltiden. Det var i deras uppfattning långt viktigare än det hygieniska. Men hon vann snart mödrarnas och familjernas, både fattiga och rika, förtroende med sin lugna och ljusa tillförsikt. Eftersom de flesta var underlydande under Hylinge, arrendator, torpare, arbetare m fl, var det ingen som vågade annat än att anlita den i tjänst varande barnmorskan. Efter några år bildade hon familj. Hennes make blev fjärdingsmannen och snickaren, senare kyrkovaktmästaren Johan Johansson. Deras hem blev i den nybyggda kyrkskolan som blev färdig 1889, en tjänstebostad på ett rum och kök. I deras äktenskap föddes tre barn, vilket ökade hennes arbete betydligt. Själv ansåg hon att det var en nyttig erfarenhet i yrket, med större förståelse för de kvinnor som skulle föda barn. Efter sitt giftermål benämndes hon alltid i dagligt tal, av befolkningen, med titeln Fruaa. Det var ett ansvarsfullt uppdrag med många besvärligheter i de små låga mörka dragiga stugorna. Det var dålig belysning och sådan lyx som varmvatten och ofta rikligt med barn. Enligt hennes instruktioner måste hon vara kvar två dygn efter förlossningen om ingen annan tjänst var nödvändig. Man kan ju förstå att det inte blev någon ro eller vila under den tiden i den överbefolkade stugan. Det var ett ansvarsfullt uppdrag med många problem vid förlossningen. Ibland kunde det bli komplikationer som hon måste klara av ensam, utan råd från någon läkare, det fanns ingen telefon. Det var endast ett fåtal mer förmögna, som kunde anlita läkare. De var på den tiden mycket oerfarna på detta område. De var väl mera ett moraliskt stöd och ett delat ansvar. Det fanns ingen förebyggande mödravård, som i våra dagar, med tillgång till vetenskap och medicin. Därför hände det en del tragedier under dessa år, då modern dog under förlossningen och lämnade en stor barnaskara moderlösa. Vid sådana tillfällen lämnade hon detta hem med sorg i sinnet och med en känsla av mänsklig otillräcklighet. Men livet måste gå vidare. Andra hem väntade på hennes tjänster. I många hem som hon besökte, måste hon även sköta husmors dagliga sysslor, matlagning, städning, massor av tvätt, utrusta barnen, som skulle i väg till skolan, med matsäck mm. Detta hörde inte till hennes arbete men hon utförde det frivilligt. Under hennes mångåriga tjänst fanns väl inom församlingen inga vägar eller skogstigar som hon inte färdats på och med många slags fordon, från parhästar med livréklädd kust, arbetsvagnar med oxar, enbetstut till körtama kor. 1906 var det tid för flyttning igen för familjen. Nu till det nybyggda ålderdomshemmet Solliden där en lägenhet på rum och kök i övre våningen var avsedd till tjänstebostad. Den var utan några som helst bekvämligheter. Det mest anmärkningsbara var att hon hade någon tjänstetelefon under hela sin tjänstetid. Till yrket hörde även vaccinering av barn, mot smittkoppor. Men det var klockare Falén i församlingen, som verkställde detta och som han inte frivillig avstod från fast han blivit gammal. Inte var han så noga med renligheten heller. Det sades att han använde sin fällkniv vid behandlingen med påföljd att såren blev infekterade och med onödigt lidande som följd. Han blev med åren allt mera temperamentsfull. Om mödrarna protesterade mot hans behandlingsmetoder, svarade han dem med svordomar och rytande. Först 1904 fick Barnmorskan verkställa detta, med lättnad för både barn och mödrar. En färd hon ej glömde, var natten till den 22 april 1874. Hon hade blivit kallad till ett soldattorp under Hylinge, beläget i gränsen mot Östra Ryd, till livgrenadjären Karl Sköld, min farfar. En kamrat och granne från Vena Grenadjärtorp, var hästägare. Hans namn var Vänn. Hästen hette Zaren. Han var inte fager men känd i orten för sin snabbhet. Med en viss bävan steg hon upp i hans vagn. Han hade blivit ombedd att hämta Fruaa. Det gick ju en del rykten om hans vilda färder. En gång på hemfärd från torghandeln i Norrköping, en mörk kväll, hade han kommit i full fart i backen ner mot Snövelstorps bro. En båt hade nyss passerat och brovakten hade inte hunnit få igen bron fullständigt. Hästen hade ingen möjlighet att stanna, men han lyckades hoppa över öppningen i bron och spärrbommarna. Träflisorna flög kring den förskräckta brovakten. Själv berättade han om sin upplevelse där han stod i mörkret. Hur elden rök om hästhovarna och lukten av svavel. Han trodde det var ”hinjakta” som var ute för att hämta någon människosjäl. Enligt folktron. Det var en färd på 45 minuter, en mil. Vägen var gropig och stenig med en del träbroar över bäckar och lösa plankor som inte alltid fanns på plats. Det fanns ju inget vägunderhåll utan de vägfarande fick gå av sina vagnar och lägga brovirket innan de kunde åka över. Men med en sådan körkarl som Vänn och hans häst Zaren, utgjorde det inge hinder. När hon kom fram till soldattorpet och kände fast mark under sina fötter, tackade hon försynen för den vådliga färden. Hon var oskadd och hade sin väska med den viktiga utrustningen. I stugan fanns fem barn och nu skulle det bli tillökning. Det blev en överraskning. Tvillingar, två pojkar, friska och välskapade. Det blev trångt i den lilla, redan förut överbefolkade stugan. De fick i dopet namnen Otto och Oskar, min blivande fader, som blev sin födelsebyggd trogen. Åren gick och han blev vuxen. Han blev soldat som sin fader på Grenadjärtorpet no 8 eller Åttan som den benämndes. Kompanichefen bestämde att efternamnet hädanefter skulle vara Norrbom efter Norrbo rote. Han gifte sig så småningom, fick sex barn och Helga Johansson eller Fruaa, som hon i allmänhet kallades, besökte Åttan många gånger, även som gäst. Hennes make och vår fader hade mycket kontakter, både som arbetskamrater och i föreningslivet. Många år har gått sedan hon slutade sin femtioåriga tjänst 1922, men ännu finns många av hennes barn kvar i livet i andra och tredje generation. En del av dem besöker väl någon gång sin födelsebygds kyrkogård och finner hennes namn på en minnessten och skänker säkerligen henne en tacksam tanke till hennes minne. Det var ju den första människan i denna värld som med varm hand vårdade oss. Och följde med intresse hur vi i fortsättningen lyckades här i livet, med deltagande i motgångar och med glädje när det gick bra. Under hennes många tjänsteår, hörde man aldrig några krav på löneförmåner, bostad eller semester. Alltid var hon redo att hjälpa sina medmänniskor med råd och stöd till dem hon kom i kontakt med. Vad hon lärde oss under sin levnad med sina handlingar samt levnadsvisdom, var detta, att vi människor inte bara ska leva med varandra utan också för varandra. Strålsnäs i april 1975 Uno Norrbom

Avskrift av det tal som Henry Gustavsson höll över sin släkting Uno Norrbom, den 25.11.99 för medlemmarna i V. Husby Hembygdsförening i församlingshemmet.
Uno Norrbom föddes 1900-02-23 i knekttorpet 8:an, Norrbo. Han var nummer två i syskon-skaran. Hans äldre bror blev bara 4 år. Unos far var knekt, med 3 års utbildning vid Malmen i Linköping. Barnaskaran som bestod av fem barn fick hjälpa till hemma på torpet med det de kunde, för knekten fick ju göra sina möten varje år. Uno började i skolan som vi alla gjort, han gick här i denna skolsal.
1912 kom arrendatorn på prästgården upp till Unos far på 8:an, han ville arrendera torpet i utbyte mot prästgårdsarrendet för hans fru hade dött. Det blev en uppgörelse dem emellan, familjen flyttade från knekttorpet till gamla arrendatorsbostaden som låg som en flygel till prästgården.
1922 blev den nuvarande arrendatorsbostaden färdig för inflyttning. I arrendet av prästgården ingick att skjutsa kyrkoherden till olika förrättningar med hästskjuts. Alla fem syskonen fick tjänstgöra som kusk, Uno arbetade i jordbruket hos sin far. Dom där skjutsarna tog bort mycket av arbetstiden på gården, cirka 1930 köptes en droskbil för att det skulle gå litet fortare och spara arbetstid. Uno och brodern John blev droskchaufförer. Det kunde också blivit en kvinnlig förare, men syskonen blev oense vid körträningen. John gifter sig 1932-03-26 och flyttar till Gistad, Uno blev ensam om körningarna. Det blev många svordomar när han fick gå hem från gärdena och kläda om sig. 1935-11-17 var det Unos tur att gifta sig med prästens piga, det var ju nära när de ville träffas. 1939 – 40 När kriget började såldes droskbilen och 1940 tog Uno över arrendet efter sin far.
1949-04-29 slutar Uno och Greta med arrendet och köper gården Sverkerstorp söder om Mjölby. Åren går och Uno blir pensionär. De köper en villa i Strålsnäs samhälle i närheten av Gretas 3 syskon. När de nu har bytt åkern mot trädgårdsland skulle han få tid till annat. Till exempel att skriva ned sina minnen till eftervärlden. Taxiägaren i Strålsnäs blev sjuk, han körde skolbarn, sjuktransporter och barn till simskolan på sommaren. Uno fick rycka in som vikarie, ägaren dog och Uno övertog taxibilen tills han hittade någon som ville överta rörelsen efter några år. Nu fick han mer tid att skriva och gå till biblioteket och låna böcker, han köper en skrivmaskin. Biblioteket blev utan personal och fick stänga, Uno räddar Strålsnäs ännu en gång och blir bibliotekarie. Det jobbet tog också slut. Unos fru Greta dör 1978-12-09. Det kommer mer problem, Uno får problem med ögonen, grå starr. Han får inte köra med bilen längre. Nu köper han en bandspelare och talar in sina berättelser. Ögonen opereras allt blir bra och bilen får han åter använda. Han åker till Norrköping och hälsar på några dagar hos sin syster.
Jag fick frågan om jag var intresserad av hans band och skrifter, jag sade ja tack till allt jag kunde få. Han ville att eftervärlden skulle få del av hans berättelser. Uno hade en del förenings-uppdrag i V. Husby och även i Strålsnäs. 1983-12-15 var det slut med att skriva. Han ligger begravd på skogskyrkogården i Mjölby.


Roland Ringkvist berättar om Skåpsmen i Västra Husby
ADOLF FREDRIK JOHANSSON skåpsmen
Den 9 december 1852 föddes Adolf Fredrik Johansson. Vi vet inget om hans ursprung eller var han föddes, men att han gifte sig med Johanna Vilhelmina Pettersson från Rönö den 5 juni 1875 det vet vi. En tid måste
familjen ha varit bosatt i Norrköping för år 1876 föddes deras första dotter Anna Amalia i S.t Olai församling. Fadern stod då inskriven som järnarbetare. Förmodligen har familjen flyttat till Västra Husby för en tid eftersom sonen David Hjalmar Emanuel föddes i Ekhult, Västra Husby den 31 december 1882 och dottern Alma Maria den 19 mars 1886,också i Västra Husby. Men vi vet inte var. Den 11 november 1887 flyttade familjen från S.t Johannes i Norrköping för att sedan stanna för gott i Västra Husby. De bosatte sig då i Önstorps Fjärdingsmannaboställe. År 1889 den 18 november flyttade familjen till Klippan, som låg på vägen in mot Grönlund. Där kom sedan skåpsmen att ha sin rörelse så länge han orkade att arbeta. I samband med flyttningen till Klippan föddes deras fjärde barn, en flicka, som fick namnet Eva Elisabet. De första åren i Klippan var inte bara goda år ,för hustrun Johanna Vilhelmina var bröstsjuk och avled den 16 april 1902. Året därpå, 22 augusti 1903, gifte smen om sig med Emma Kristina Boström som var född den 13 augusti 1859 i V. Husby. Hon fick vid äktenskapet träda in som mor till fyra barn i åldrarna från 14 år och upp till 27. Men döden klappade åter på hos smedfamiljen och i slutet av november den 27 år 1905 fick ende sonen också lämna jordelivet. Året därpå den 15 januari 1906 dog även yngsta flickan då sjutton år gammal. Hur länge smen fick behålla sin andra hustru känner vi inte till ,men han måste ha varit en stark natur som inte lät sig brytas ned av motgångar och sorger. Smens familj var nu reducerad till tre personer, han själv och de båda döttrarna Anna och Alma. Ingen av dom gifte sig utan de bodde kvar i Klippan och hade det som sin fasta punkt i tillvaron. Anna var mycket intresserad av fotografering och framkallning. På den tiden användes glasskivor som plåtar .En del av dessa användna glas användes sen till fönsterglas när smen senare byggde ett nytt hus. Alma var i sin krafts dagar verksam som evangelist, duktig på att spela gitarr och sjunga. Hela hemmet präglades av en stark gudstro. Alma var en drivande kraft till att Saronkapellet byggdes i V.Husby. Innan kapellet kom till 1944 samlades en grupp, där även smedfamiljen fanns med, de hade sina möten i Godtemplarlokalen - nuvarande Furuborg. Åren gick och skåpsmen som han nu allmänt kallades började bli gammal, så även stugan de bodde i. Golvet var genomruttet och mycket annat hårt medfaret. Med tanke på och omsorg för sina båda döttrars framtid beslöt han då att bygga ett nytt hus så de skulle kunna bo bekymmersfritt när inte han fanns till deras hjälp längre. År 1935 vid 83 års ålder köptes en ny tomt strax ovanför Klippan, för att ett nytt hus skulle byggas. Lagfartsbeviset för Åby 2:3 utfärdat den 16 november 1935 ,förutseende tecknat i Alma Johanssons namn, visar att marken kostade sextio kronor. När avstyckningen var klar och gränserna utsatta böjde de sina knän på tomten och bad till Gud att den platsen skulle bli ett bönehem för alla tider. Må det verkligen få vara det. Om denne ödmjuke och rättfärdige man finns det mycket som skulle ha varit intressant att veta men mycket har redan fallit i glömska. Han kallades ju skåpsmen, men var skicklig i flera hantverksgrenar, bland annat en duktig möbelsnickare. Ingrid Sjöström har i en skrift om Västra Husby skrivit ett stycke om skåpsmen och eftersom det stämmer bra med vad jag har hört Alma,hans dotter, berätta, återger jag Ingrids version. Intill Löten ligger Klippan som råddes om av en hantverkare. Han var väldigt mångkunnig, från att reparera och sälja cyklar så byggde han fioler, flygmaskiner, karbidlampor och frihjulsnav för cyklar. I slutet av 1800-talet kom en agent för Huskvarna cykelfabrik ut och ville titta på hans cykelverkstad och på navet de hade hört talas om. Man ritade av det och gjorde snabbt ett nav och skickade in det och fick patent på det. Så Huskvarna stal det från honom så det patentet fick han inget av. Ingrid fortsätter :Angående skåpsmen måste jag skriva något om hans flygmaskin, eller vad jag förstår en helikopter, fast det var 40-50 år före innan andra började konstruera helikoptrar. Det var troligen omkring 1921 eller 1922 som han av cykelgrejor gjorde en maskin som skulle kunna gå upp i luften. Den trampades med vanliga cykeltrampor. Karlarna var uppe och tittade på den, hade det varit i dagens läge hade väl fruntimmer eller kvinnor fått gått och tittat också. Men de var portförbjudna på den tiden. Kvinnorna skulle arbeta i ladugården och både där och till hushållet bära vatten, medan karlarna beskådade mekaniska underverk, för så var det ju. Jag bara vet och minns en sak: När pappa kom hem talade han om att skåpsmeden hade sagt att den första som skulle kunna komma upp behövde vara en liten pojke som min lille fosterbror som var med. Han var väl då tre år eller yngre ,men då hade han sagt: Då måste jag väl ha en tre smörgåsar med mig .men det var en yngre karl som hann först på maskinen och satte sig att trampa, och den lyfte sig. Vi måste tänka på att materialet var väl minst hundra gånger så tungt som dagens flyggrejor. Det fanns ju inte sådant material som det finns nu. Skåpsmeden gjorde även ofta om en karlcykel till en damcykel för i början fanns det väl bara karlcyklar Han konstruerade även en mycket längre cykel än vanligt och gjorde en extrasits så han skjutsade sin maka på den. Hon satt alltså mellan styret och förarsitsen. Ett av de mest framträdande arbeten han gjorde var kassaskåp. Bland de första han gjorde var ett till Söderköpings Sparbank. Det kom tjuvar och försökte ta sig in i kassaskåpet, men de lyckades ej. De hade väl inte så gott om sprängämne med sig. Det var omkring år 1917. Så långt enligt Ingrid Sjöström. Vi har i vår kyrka, här i Västra Husby, ett kassaskåp tillverkat av skåpsmen. På insidan av finns en liten skrivning om skåpens historia. Den är trovärdigt återgiven och stämmer helt med vad Alma –skåpsmens dotter själv berättade när vi vid flera tillfällen satt och lyssnade till hennes berättelser om sin far och hans arbeten. För att kunna få patent på denna sin uppfinning : Det brandsäkra kassaskåpet, gjorde han på följande sätt: Han kallade ihop de styrande i socknen, alltså trovärdiga vittnen, och lade runt ett av sina skåp flera meter med famnved, troligen motsvarande en brand i ett hus. I skåpet hade han lagt in av sina viktiga papper för han var övertygad om sin produkts kvalite. Så tände han på veden och när brasan slocknat och man öppnade skåpet befanns handlingarna vara oskadade. Troligen fick han efter detta patent på kassaskåpet och därav namnet skåpsmen. Tidigare hade han ju blivit lurad på patenten, både på det frigående cykelnavet och på den ställbara helikoptervingen som också är hans grunduppfinning. År 1934 flyttade prästfamiljen Sigurd och Ingrid Strid till Västra Husby. Snart blev de bekanta med smedfamiljen i Klippan som då bestod av smen själv och döttrarna Anna och Alma. En varm vänskap växte fram och ofta besökte de varandra. På den tiden var det vanligt att titta in hos varandra och på det viset hålla kontakt. När någon från smens familj besökte prästgården var det ofta med ärendet att få låna telefonen. Vid ett tillfälle fick smen se ett par fina järnljusstakar som prästfrun hade i hemmet. Oh! sa smen sådana där skulle jag kunna göra. Ta en som prov sade prästfrun, och det gjorde smen . Han tillverkade sedan dussintals liknande ljusstakar som sedan hans döttrar gick runt i bygderna och sålde. Smen tyckte det var enklare att göra ljusstakar än kassaskåp och dokumentskrin. Prästfrun fick som tack en fin golvljusstake som ännu i dag pryder hennes hem och är ett kärt minne .Flera andra fick också ,av den genomvänliga smeden, ljusstakar som gåva. Smen var gammal och insjuknade.Han bad döttrarna hämta prästfrun som var bygdens oavlönade distriktssköterska.Hon hade en inte helt fullbordad diakonissa-utbildning,vari ingick mycket sjukvårdskunskap,och fanns alltid till hands för dem som behövde hennes hjälp och omsorg.Alma var den av systrarna som mest förde talan för familjen och när hon kom och bad om hjälp till sin far var prästfrun direkt redo att bistå sina vänner. När hon kom till hemmet,de hade då flyttat in i Furuhäll,såg hon att läkare behövde tillkallas.Den tillkallade läkarens diagnos var:Han är skrabbig nu.Smen förblev sängliggande och prästfrun besökte honom ett par gånger i veckan och skötte om honom tillsammans med döttrarna. En kväll ringde Alma till prästgården från en grannes telefon.Det var sämre med fadern.Prästfrun tog direkt sin spark,det var i januari månad 1941,och begav sig till Furuhäll.När hon kom in i rummet sa smen:det är dåligt nu.Jag ser det, sa prästfrun och satte sig ner hos den sjuke som kände sig lugnad av att hon var där.Efter en stund somnade han och allt verkade fridfullt så efter ett tag lämnade prästfrun familjenoch tog sin sparkoch åkte tillbaka mot prästgården. Strax innan hon var nere vid Klubben lyste det upp omkring henne som om en bil skulle kommit,men det var ingen bil,men ett starkt ljussken-som ett riktigt eldsken och hon stannade till förundrard och hörde en röst som sa:Vänd om och åk tillbaka.Hon vände genast om-tillbaka till Furuhäll.När hon kommer in igen säger flickorna:Nämen kommer prästfrun tillbaka-pappa har just sagt:Gode Gud,låt henne komma snart.Ja,nu är jag här och jag stannar kvar.Hon tog hans hand och dom läste Fader Vår.Rätt vad det var så såg hon hur han slutade andas och pulsen blev svagare.Medan hon höll hans hand somnade han in och lämnade jordelivet.Prästfrun stannade kvar och hjälpte döttrarna att göra honom iordning innan hon åter vände hem igen. Ingrid Strid,nu 92 år men fullt vital och helskärpt som få,avslutar sin berättelse,när vi på kvällen den 24 januari 2005 suttit och samtalat,med detta eftermäle om skåpsmen:Han var en av de största och finaste personligheter jag mött under mitt liv.Så ödmjuk och tacksam,from och varmt troende.Hon nämner också om ett värdeskrin som skåpsmen en gång gjorde till hennes make till att förvara sina värdesaker i.Detta skrin har nu hennes son fått ärva,men hon talar om skrinet som om det innehåller ett oskattbart värde. Det gör det,det innehåller fina minnen från en av vår bygds största män. Den som idag vill minnas skåpsmen och se något som han själv har gjort,kan gå till kyrkogårdens västra mur och betrakta ett enkelt kors i smide där det står:A F Johanssons familjegrav.Hans storhet var ödmjukheten och enkelheten som även präglar hans sista vilorum här på jorden.
Nedtecknat av Roland Ringqvist,Furuhäll,Västra Husby.050302